onsdag 14 mars 2012

Tala är skit, men tiga är guld i svensk politik

Läser Fredrik "Tokmoderaten" Antonssons lite frustrerade blogginlägg om Stefan Löfvens framgångar som ny partiledare. Stefans tystnad har hittills inneburit en storartad tillväxt i väljaropinionen, vilket kan kontrasteras mot 2011 års talande Mustasch-Håkan som sänkte sitt parti mer och mer för varje nytt utspel.
Men egentligen, är det inte så att Alliansen får igen med egna pengar, och då tänker jag specifikt på om man jämför de potentiella statministrarna efter nästa val (ursäkta mig Annie). Ingen kan i ärlighet säga att inte Reinfeldts taktik vid problematiska mediadrev har varit att hålla sig undan och ligga lågt, och nu ger sossarna igen med samma taktik. Dessutom så förstärks situationen av att Stefan och hans ekonomiska talesperson Magdalena Andersson båda kommer utanifrån riksdagspolitiken och inte heller sitter där nu, en egenskap efterfrågad av många allianser btw. Detta "utanförskap" gör att de inte dras in i de sedvanliga riksdagsdebatterna och utspelen, och kan konstigt nog spela Stefan i händerna. Han kan likt kritikerna mot Washington i USA spela på detta i nästa val, kan jag tänka mig. Alliansen har, som alla andra regeringar som suttit vid makten, beslut och ansvar som ligger oss till last, och nu kan bli en tid när detta kommer upp till ytan. Då kan vi inte längre hålla fast vid en ickepolitik, det gäller att släppa sargen och utmana väljarnas fantasi och förhoppningar. Högerpolitik handlar om att våga, att lita till att folk vill. Annars kan vi lika gärna ge S & co fyra år vid rodret, så kan de lappa det som inte blev helt rätt med socialpolitiken, bre på med massa utbildning  och så mår alla lite så där småbra. ;-)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar